En av vårens vackraste nätter vaknade jag vid tre slaget. Jag blev ombedd av en inre röst att skriva poesi på svenska. Bokstavligt inträngd i en mörk hörna nämligen på toaletten. Där satt jag på toastolen med papper och pennan i handen (hemma hos oss, på toaletten finns allt från himlen och jorden, däribland papper och penna.) Den enda sovande varelsen i huset skulle ju inte bli väckt. Så tände jag inte lampan. Till min egen överraskning hörde jag min egen röst diktera handen i fullfart. Jag såg inte vad jag skrev men jag märkte att min inre röst var ytterst oförutsägbar. Hur som helst för stunden. Orden hördes från när och fjärran. Ibland som ett vilddjur på ett vildväxt landskap med övergivna små avlägsna byar med spökliknande tak. De skakade som om ett sjurichterskala jordskalv var på gång. Handen hoppade av och an i rädslan att taken (det vill säga orden) inte skulle rasa på varandra. Ibland hördes ord som en slingrande artär i poesins lunga, där dofter och känslor gick hand i hand till livsluft. Under denna himmel (Det vill säga toataket) fanns det frodiga land där fält och ängar skiftade färg av vårblommor; snödroppar, blåsippor, Krokusar, vårlökar, tussilagor och tulpaner. Mellan blommorna sjöng vårfåglar; alfåglar med sina helmörka vingar, bergfinkar antingen svarthuvade och eller gråbruna, beroende av om de var hanar eller honor, bofinkar med sina färgrika fjädrar och gråa hjässor, ejdrar med sina vita dräkter med svart hätta, grågäss, de kraftigt brungråa fåglarna, gråhägrar som är också grå med långa svarta och hängande huvudtofsar, rödhakar, som är kända att de har orangeröda partier som sträcker sig från pannan och kinderna och ner över frambröstet. Och så silltrutar och skogsduvor och skäggdoppingar och sparvhökar… och Staren. Den var själva poesin. Jag vill ta den gula näbben och dra den på vetefältet. När solen, vårsolen i marsmånaden tar farväl från andra sidan jorden och visar sig på det gulblåa landet. Där satt jag på min egen toalett och skrev poesi. På ett språk som verkade vara omöjligt. Hjälten är du. Du som inte kan och vågar, hörde jag min egen röst. Hjälten är den som uthärdar allt som är svårt. Himlen (Det vill säga toataket) blev klarblå. Jag blev absorberad och omvänd. Jag fick för mig att jag aldrig skulle återvända till den invanda lunken (det vill säga vardagen). Jag ville stanna där för all… tid. Bokstavligt inträngd i den mörka hörna, som nu skiftade blå. Gul och blå. Jag satt där och ägde eget revir. Evigt. Och oändligt. Och inga timmar som hakade i varandra. Det var bortom tid. All… tid. Inramat i intet och i allt. Jag såg mig åka båt (som fanns och inte fanns) på ett hav (som fanns och inte fanns). Det krävdes inga åror. Båten kunde gå och samtidigt stå still. Vindens existens kom inte ens på tal. Pannan och pennan hade en magisk egen kraft och kunde fungera som åror och vindar. På en och samma gång. Destination kom inte på tal heller. Den krävdes inte. Den behövdes inte. Det var själva färden som var destinationen. Att bara flyta där på det vildväxta landskapet, eller på det genomskinliga havet. Platsen fanns och icke fanns. Men det finns alltid ett men. Men när energivampyren satte sitt spår under min hud, på min själ, så var jag tvungen att lämna mitt eget revir åt den enda sovande varelse i huset som nu var vaken och kissnödig. ”Har du problem med magen?” hördes hans grova skrovliga röst. Jag byte plast. Utan ett ord. Han in i toaletten. Jag till sängs. Dagen efter vaknade jag med tusen fjärilar i magen ”vad skrev du inatt?” jag sprang till mitt revir, där i skåpet hittade jag ett skrynkligt papper. Det fanns ingen dikt där. På det stod bara krumelurer. Orden hade konstiga krumsprång. Ibland på raderna. Ibland mellan raderna. Mellan raderna kunde jag gissa var det var för ord: ord är den knopp som blir till ett blad. Ord är det blad som blir grönt och breder ut sig. Sedan tar glömskan över hand. Det ändrar färg. Och faller. Och multnar.
November 2011 till minne av min första dikt på svenska (det var våren 1994).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar