Att skriva på ett främmande språk är att komma över den känslan att man inte duger. Det är också att komma över den rädslan att man ger bort sig. Egentligen har ingen betydelse om du inte är grammatiskt korrekt. Så länge du själv vet vad du säger eller skriver. Men att skriva på ett främmande språk är också mer än en känsla. Vare sig det är i duglighetens fråga eller i rädslans. Det är att man ibland har svårt att hålla isär vikten och viktlösheten. Hos ordenskroppar. Och så begår man nesliga våld mot språket. I frågan. Men meningen är kanske just här; att öppna gränserna mot en horisont där övervakningar inte hör hemma. Så som havet kan bli ett med himlen. Med vågor eller utan. Och himlen kan bli ett med jorden. Med stjärnor eller utan. Till och med när de är inpyrda med dis, eller med damm och rök. De är ett på en och samma gång. Som du, som är ett med poesin. Vare sig den är skriven på det språk du fick gratis, eller på det språk du fick som en gåva i vuxenåldern. Men med mardrömmar och lidande. Att vara i förlägenhet för främmande ord är ingen händelse, omvärlden kan betrakta som ett stigma. Så länge du själv vet vad du säger eller skriver. Vräng på alla lagar. De hör inte hemma här. Rid i trav, tygellöst, ordlöst som om det vore en meditativ vandring i poesins oändliga galax.
November 2011 till minne av min första dikt på svenska (det var våren 1994).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar