Om jag kunde konsten att korrugera ord som om de
vore fria zebror i ett öppet fält.
Om jag kunde
sy fransiga broderier som ändelser med en real index av silver i utkanten och
äpplemos som
en punkt för alla meningar jag ville säga men inte kunde.
De som förblev osagda.
Om jag kunde
konsten att bygga egna änterhakar för mina båtar, jag aldrig haft,
kunde jag
vandra kors och tvärs mellan raderna i en totaltystnad.
Men mina malätna ord är löddriga. Klibbiga.
Smetiga. Kletiga. Nedsmorda. Kladdiga. Sliskiga. Äckliga. Oändligt äckliga.
Och obehagligt påträngande.
Om jag kunde
konsten att göra bot och förbättringar med mina trasiga ord,
krypa till
korset helt enkelt,
då skulle jag
hålla med min mor och säga högt:
Dygden är sin egen belöning.
Om jag kunde knåda in salt och kryddor i diktjaget.
Om jag kunde tjäna en hacka ur diktjaget.
Om jag kunde frodas av diktjaget.
Om jag kunde vara jag,
skulle jag växa vilt som pepparrot för din soppa,
min kära granne!
den trettonde januari år
tvåtusentretton/Stockholm.
Jag har en följsam agent.
En helt följsam agent helt enkelt!
Den är min skugga. Diktens skugga.
Den följsamma agenten stryker över
mitt vankelmod.
Agenten är en mun
säger oavbrutet;
Även mörka granar vajar i stormen.
Man måste våga väva sitt eget snår.
Se sina snitt.
Och känna korsryggen
när den gör ont.
Våga hacka.
Våga hacka och mala ord.
Inte låta sig platta till sig.
Göra sig till en ringräv.
Till en dikt. För diktens skull.
Siffran är ändå så pass högt tilltagen
som du inte räknas
i
alla fall.
den trettonde januari år
tvåtusentretton/Stockholm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar