Det värker ner

Mig ovetande kommer dagarna
Mig ovetande går dagarna
Mig ovetande andas alltför många konstiga varelser
under min hud. Det hörs åskor av applåder och oväsentligheter när
jag bejakar deras tillträde. Med välgångönskningar tränger de in
längre och längre. In, där oxalatstenar och oxalsyror får ibland bo
i grannskap med oxbringor och oxfiléer och lammfärs och småkycklingar.
Är jag ett oädelt silver i en ovädersmolnshimmel? Ovän med min egen hud?
Försjunken i åskådan av mig själv? Med ögon som springor. Och ofta blind att kunna se?
Med spastiska pupiller fladdrande som en gatulampa i Stockholmsförort. Lyckselevägen
om några år t.ex.? Vem ser mig? Vem ser oss? Och hur mycket förmår vi att förtunnas?
Icke förty.
Och mycket.
Åter och åter igen.
Men jag vill speja över havet. Och sjunga Pica pica
Jag vill speja över fältet. Och sjunga Pica pica
Jag vill speja ut över himlen när den är svart som en skata.
Med silverfjädrar på magen. Och sjunga Pica pica.
Och Taxonomin kan inte förklara vem som är vem.
Vem som sjunger vad? Och hur många luftgropar har
de dagar som mig ovetande kommer och går.
Pull, min lilla pulla! Pull!
Du kan inte hänga med näsan över din livsbok och inte förstå.
Ta av platåskorna och gå ut. Barfota. Känn marken.
Känn den vita. Och dess levande väsen.
Den bidar sin tid och väntar på dig.
Det värker ner.
Det värker ner ännu mer
På den vita mattan.
2012-02-05