måndag 25 april 2011

28 årige kan livets dikt


Jäntan, hon som är poeten, har en son på 28 år. Han är en av två män i hennes liv. Han kom igår in i hennes diktkammare utan att knacka på dörren. Det gör han aldrig. ”Det är dags att röra på påkarna”, sa han. (Och han menade att han ville ha en kopp te, så blinkade han med högra ögat och väntade). ”Visst, min blomma!”, sa poeten medan hon reste sig och det flimrade för ögonen på henne. ”Vad menas med det?”, undrade sonen på 28 år. ”Att du är fin som en blomma. En vårblomma. En hyacint. Min lille man. En kopp te är det minsta jag kan ge. Det står i det dagsljuset att det är du som är poeten. (Hon sa det så som om dagsljuset vore en A4 papper). Min ljungeld diktare. Min profet.”, förklarade poeten med glimten i ögat. (och hon pekade på hans ögon, som om de vore hennes Bibel). ”Det är du som är poeten, inte jag”, reflekterade han vars namn ”en av två män i hennes liv”. Han verkade vara en aning oförståndig vid det laget.
”Du är… jag menar att det är du som är poeten . Inte jag.”
”Varför säger du så? För en kopp te?”
”Nej, nej! Min lillevän. För din underbara spontanitet och snabbhet. Min lille vessla. Din snillrikhet: Snideri med ord, snickeri med meningar, sniffa begreppen, vara sniken att snilla undan en betydelse, när den för lång. Försonligt. Ett försoningsoffer, kan orden vara. Att försnillas och förskingras för en kopp te, är det frågan. Det är det du som skänker det hela. Min megastjärna. Om jag får kråma för dessa ord, så får jag också påstå att jag har blivit luttrad av ord. Tack vare dig, min lilleson.”
Sonen på 28 år höjde huvudet vertikalt, skakade på sin kam och gal; ” Jag har lätt att säga vad jag menar. Vet du varför, min lillemor? Ju, därför att jag inte vuxit. Inte än. Så har jag fantasin kvar. Barn är gudar utan like. De kan skära. De kan sy. De kan skruva loss. De kan skruva fast. De kan allt.” Han sa det och vände blicken mot skruvdragaren i handen; ”De kan skruva ord med en ljungeld”, tänkte han tyst medan jäntan hämtade en kopp te. Poeten gick in i köket och kom aldrig tillbaka.

Robab Moheb/
23-04-2011/Stockholm.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar