Mitt största lidande är valet av Nominalböjningar, Bisatser av
olika slag och ibland småpropositioner, när jag inte pratar. När jag pratar är
det väl satsmelodin som vänder blickarna utåt. Egensinnigt och hänsynslöst. I så
måtto som allt jag säger förbli osagt. Men när jag skriver blir det ett annat
jag förnimbart. Ett jag som behöver en jourläkare; ett tillämpat korrektur som
inte lämnar mig i mitt öde; en lättvindig språkhandikappad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar