Till hugfästelse av ensamhet



Rummet i sandkornet. Hörnet som skördar sina offer. Bl.a. dig. Alltid hudnära men ändå långt ifrån att överfalla dig med hugg och slag. Det som går under huden mångdubblar ensamheten.
Du går vidare på din promenad mot en horisont som inte finns. Där vindarna går vilse och regnet har inte tillträde…

Det är ett enfaldigt rum med oberäkneliga celler. Men inga fönster.

Du har ingen övermakt över hur den mångfotingen rör sig. På och under din hud. Du stannar vid den sista sucken och går aldrig ur dig.
Det finns ingen i rummet. Bara ensamhetens gudar. De drar en linje mellan dina dörrar och ett neutralt moln.

Du vrider det vridbara och regnet vräker ned. Vågorna går höga. Inne i sandkornet. Det måste vara dina tårar. Det som skall komma kommer,
Som en volym av mp3
Möjligtvis fullt med en smattrande oändlighet.

2011-06-22