En åkallan till poesi



Snälla, blicka mot världen där
du är den minsta fragment.
Sluta optimera kontrollen över kroppens form.
Den är en illusion. Den finns inte. Det finns bara ljud. Som inte finns och finns i överflöd. Säg vad du förmår säga. Du är fortfarande huset, under uppförande, som en nysvensk/iranier i sin egen spegel. Hon ser dig. Du ser husets fasad. Fasaden förmår inte se sig själv.

Du är huset som sagt, eller en bråkdel av huset, rättare sagt.

Hon, den nysvensk/iraniern i sin egen spegel drömmer om närmare se dig utanför alla möjliga och omöjliga gränser. Men i synnerhet som en åkallan till din existens. Framför allt -
i full dager.
Snälla, ge henne ett murat ord liksom en ordinerad fullständig
Vila.

2010-07-10